SANCTUM

Som alltid när det gäller sådana här filmer så berör inledningen av filmerna så gott som alltid karaktärernas relationer till varandra, eller hurdant deras liv är innan det smäller uti helvete. ”Sanctum” är inget undantag från denna regel. Här får vi omedelbart reda på att sonens och faderns, som är känd upptäcktsresande, relation till varandra är minst sagt eländig. Anledningarna till den bistra relationen dem sinsemellan får vi inte veta så mycket mera om mer än att grabben surar över farsans bristande uppmärksamhet, jobbet har nämligen fått all hans uppmärksamhet.

Med detta sagt så kan du säkert redan nu räkna ut hur det kommer att gå med deras relation ju längre filmen lider. Man kan torrt konstatera att det går som det brukar göra i liknande filmer men likt förbannat så tröttnar man ändå inte på att följa dessa hjältars komplicerade och i många fall hjärteknipande väg till försoning, allt medan helvetet brakar löst omkring dem. Den biten tycker jag att Alister Grierson har lyckats knyta ihop riktigt bra utan att det på något vis blir sentimentalt trams av det hela. Det är faktiskt riktigt rörande, rent av sorgligt, att få följa deras väg till försoning och förståelse för varandra. En del scener är riktigt starka så ha näsduken nära till hands om du är känslig av dig.

Själva filmen är otroligt vacker, nästan i klass med ”Avatar”. Undervattensscenerna är spektakulära, för att inte tala om klippningen. Det hade varit en smärre chock om så inte hade varit fallet med tanke på att filmens producent är James Cameron. Det är så snyggt gjort att man häpnar, riktigt ögongodis är vad det är och man vill bara ha mera och mera!

Inte heller behöver du oroa dig för att bli uttråkad på det där sättet som får en att nicka till en eller två gånger och undra vad man har missat när man kommer till sans igen. Har du nämligen den minsta lilla gnutta inlevelseförmåga så kommer du att sitta på helspänn, du vill nämligen inte missa någonting för du har satt dig in i karaktärernas alla känslor där rädsla och konstant pumpande av adrenalin är de starkaste. Det är så lätt att kunna leva sig in i storyn tack vare att det är så extremt bra filmat på ett sådant grymt klaustrofobiskt sätt. Skådespelarnas agerande gör givetvis sitt till också, det finns enligt mitt tycke inte någon av dessa som kan anklagas för en dålig insats. Jag tror att jag ska se filmen en gång till nu – det är en sådan film helt enkelt, en sån som går att se flera gånger om!

Regissör: Alister Grierson Manus: John Garvin Skådespelare: Richard Roxburgh, Ioan Gruffudd, Rhys Wakefield, Alice Parkinson m.fl Längd: 1.48 År: 2011 Land: USA