James Cagney är kanske
inte så känd bland dagens unga filmälskare men han är verkligen värd att hamna
på den här listan som en av filmhistoriens mest talangfulla och spännande
skådespelare inom epitetet ”tough guys”, det var det han var bäst på att
gestalta och än idag kommer inte, i mitt tycke, många skådisar i närheten av
hans klass. Cagney är och förblir tuffingen no.1 bland tuffingarna på vita duken.
Hålla i en puffra och försöka se tuff ut kan alla göra men Cagney behövde inte
försöka att efterlikna någon gangster, han bara blev en helt naturligt. Han
satte normen för hurdan en gangster ska vara på vita duken så pass bra att det
ryktades om att den tidens riktiga gangstrar försökte efterlikna Cagneys
rollkaraktärer. Ingen kunde, eller kan förstås hantera en Tommy Gun så bra
som Cagney.
James Francis Cagney Jr föddes den 17 juli 1899
i Lower East Side i New York, där han även dog den 30 mars 1986 av en
hjärtattack i ett område som heter Stanfordville. Vid sin död efterlämnade han
frun Frances Vernon och två barn som bägge två blev adopterade av paret 1940,
James Jr och Cathleen, och de var biologiska syskon. Äktenskapet med Frances
varade i hela 65 år. Cagney hade irländskt påbrå på både faderns och moderns
sida samt norskt påbrå då modern även var halvnorska och var det andra barnet
av sju som hans föräldrar fick. Två av dessa dog dessvärre tidigt av sjukdomar
och själv var Cagney mycket nära att stryka med också och då hade han ännu inte
ens hunnit bli döpt. Familjen var mycket fattig och hade naturligtvis inte råd
med den bästa sjukvården som fanns att tillgå på den tiden och därför var också
Cagney tidigt tvungen att hjälpa till med att försörja familjen, särskilt efter
att fadern James Sr hastigt gick bort i den stora influensaepidemin 1918. Hans
arbeten bestod bland annat av att vara springpojke, piccolo, dörrvakt, väktare
med mera. Alla hans inkomster gick till familjen. Familjen var allt för honom,
särskilt hans äldre bror Harry som han inte tvekade att ta till nävarna för att
försvara mot buset som ofta trakasserade Harry som var apotekare. Cagney blev
en respektingivande slagskämpe på gatorna och då ter det sig kanske naturligt
att i stället börja slåss i ringen. Så blev det också för Cagney och
uppenbarligen så stämde hans rykte som en duktig slagskämpe. När han slutade
med boxningen på amatörnivå så rankades han som tvåa i staten New York och han
hade förutsättningar att gå långt inom proffsboxningen men hans mor förbjöd
honom att välja den vägen och det ska vi vara henne innerligt tacksamma för,
eller hur? Han spelade även baseball som halvproffs och närde på drömmar om att
spela för bland andra legendariska Brooklyn Dodgers.
Cagneys karriär inom showbusiness började inom
teatern, som kvinna, i uppsättningen av musikalen ”Varje seglare”. Han fick en
roll trots att han enligt egen utsago inte kunde mer än en dans, peabody, men
det räckte för att övertyga producenterna att ge honom chansen. Detta var år
1919. Efter två månaders agerande som showflicka gick Cagney vidare till att
bland annat sjunga i kör och det var i en sådan som han träffade 16-åriga
Frances ”Billie” Vernon i. De sjöng, och Cagney var duktig på att sjunga,
periodvis i olika körer. Det var flera som började sin karriär på det sättet,
bland andra Archie Leach som senare skulle komma att bli allas vår
kvinnotjusare Cary Grant. Han och Cagney sjöng ett tag i samma kör i
uppsättningen av ”Pitter Smattra”. Så fortsatte det i några år, Cagney hankade
sig fram genom att dels deltaga i diverse pjäser, musikaliska framträdanden och
genom att driva dansskola och dels genom att ha småjobb vid sidan om teatern.
Det skulle förändras år 1930.
Efter två lysande insatser i ”Grand Street Follies”
1928 och 1929 så fick Cagney huvudrollen i George Kellys ”Maggie Magnificent”
på Broadway och han gjorde succé tillsammans med sin motspelerska Joan
Blondell. Detta resulterade i att de två återförenades några månader senare i
den nya pjäsen ”Penny Arcade” och Al Jolson som såg dem uppträda kände på sig
att detta var en blivande filmsuccé så han köpte helt sonika filmrättigheterna
för $20,000. Dessa sålde han tämligen omgående till Warner Bros men han hade ett
förbehåll, nämligen att både Cagney och Blondell skulle göra huvudrollerna även
i filmversionen. Och så blev det också. Filmtiteln blev ”Sinners Holiday” och
hade premiär någon gång under år 1930. Karaktären som Cagney gestaltade i
filmen var en ”Tough Guy”, Harry Delano, en tuffing med dålig uppväxt vars liv
slutar som grym mördare och det var en sådan karaktär ungefär som skulle bli
ett återkommande inslag i Cagneys långa karriär. Filmen var startskottet på
Cagneys fenomenala karriär inom filmen, publiken och filmbolaget älskade honom
och det resulterade i ett sjuårigt kontrakt med Warner Bros vilket senare bland
annat ledde fram till dundersuccén ”The Public Enemy” 1931 som även innehåller
en av filmhistoriens främsta scener, den berömda grapefruktscenen, som har
kopierats åtskilliga gånger om än med andra attribut.
Cagney
medverkade i totalt 62 filmer. Han fick en Oscar för sin roll i musikalfilmen
”Yankee Doodle Dandy” 1942, ett slutgiltigt bevis för att han visst kunde
sjunga och dansa. Den fenomenale Orson Welles har sagt om Cagney ”Han är kanske
den främste skådespelaren någonsin att framträda framför en kamera”. Av
American Film Institute rankas James Cagney som den åttonde främsta skådespelaren bland män i filmhistorien alla kategorier än idag, och som den trettonde främsta totalt. I mitt tycke är han i alla fall definitivt top 10.
Tre måste-ses-filmer med James Cagney: "One, Two, Three", "Public Enemy" & "Roaring Twenties"
(Klicka på länkarna för att hyra dessa filmer annars finns de att köpa här)
titta på gratis filmer via internet http://www.nordic-tv.com
SvaraRadera